All We Are Is Bullets

Jag och min sambo väcktes vid halv sex idag av en väldigt ensam och olycklig katt som rastlöst gick runt i sovrummet och jamade ljudligt. Han brukar annars vänta till runt kl 9 i alla fall och då komma upp och våldsgosa mig mig, men tydligen inte idag. Sambon låg yrvaket och ropade ”Shhh” men jag lyckades kalla upp Jakob på sängen och när han fick lite gos så la han sig sen nöjt bredvid mitt huvud, vilade och var tyst. Men då kunde jag och sambon såklart inte somna om, haha. Efter lite RO2 spelande och en macchiato kunde jag i alla fall sova i en-två timmar till innan jag behövde gå upp för att gå till läkarmötet.

Mötet handlade om min fysika hälsa, och gick bra. Vi gick igenom lite gamla provsvar och allt ser faktiskt bra ut, bara att jag har vitaminbrist. Fick även bekräftat också att mina njurar inte påverkats av min tidigare misskötsel av min diabetes, så det var skönt. Vi hade inte tagit D-vitaminprov så det gjordes också idag (jag tar redan extra d-vitamin men kan eventuellt behöva höja dosen). Kontakt med dietist angående mina aptitproblem ska startas, och jag ska även börja med sjukgymnastik igen (jag är överrörlig och har därför ganska stora problem med framförallt mina knän). Motion i sig är ju också ett effektivt sätt att arbeta mot depressionen, jag är bara lite orolig att jag tar på mig lite för mycket nu och sen ”kraschar”. De flesta dagar orkar jag ju faktiskt knappt nånting. Från och med idag har jag i alla fall frikort (kommit upp i de där jävla 1100 kronorna nu), så ekonomiskt sett är det inte ett problem. (Högkostnadsskyddet för medicinerna gick dock tyvärr ut i september... suck).

Läkaren var trevlig, och jag är ändå nöjd med besöket och fick en del bra tips angående aptiten. Det känns bara lite som att allmänläkare inte har så stor förståelse för psykiska problem och är väldigt snabba med att säga att man ”bara behöver lite motion” eller ”bara bahöver komma ut lite mer i solen”. För en person med djup depression är det inte så ”bara”. Jag måste kämpa varje dag för att ens orka gå upp ur sängen, kolla mitt blodsocker, försöka äta och ta mina piller och sprutor. Saker som är enkla för andra, t.ex. personlig hygien, daglig sysselsättning, träffa vänner, laga mat, gå och handla, hämta ett glas vatten när man är törstig eller bara allmänt vara aktiv kan vissa dagar vara helt omöjliga för mig, hur mycket jag än försöker. Många dagar väntar jag till och med att gå på toaletten tills jag nästan kissar på mig, bara för att jag inte ens orkar resa mig upp.

Jag kom ut idag i alla fall och klarade av mötet. Jag ska försöka att hålla mig vaken idag trots att jag är helt slut. Jag hara bara druckit en näringsdryck hittils idag, så jag ska försöka ta en till när mitt illamående lagt sig (tog en primperan för en stund sen och drack lite vatten). Jakobs låda ska städas helt idag i alla fall, för hur dåligt jag än mår går hans behov alltid framför mina. Han är min ljuspunkt, och han är den som kommer hjälpa mig att bli frisk.

/Alexile