All We Are Is Bullets

Bara snälla sluta. Försvinn från mitt huvud. Sluta komma till mig, prata med mig, röra vid mig. Jag vet att ni inte är där ändå. Ni skrämmer mig. Jag är rädd för mig själv, då jag vet att allt som händer grundas i mig, i mitt medvetande. Det här skulle vara en bra dag. Jag kände mig ok, bara trött som jag alltid är. Jag vill inte tillbaka till tiden innan Seroquel, då ni plågade mig varje dag så pass mycket att jag i perioder svimmade flera gånger om dagen. Jag hade hittat rätt medicin, rätt dos, rätt allt.

Jag skulle ju bara lägga mig och vila en stund. Jakob låg redan i sängen när jag la mig men la sig närmare och la sin panna mot min. Jag låg och klappade honom, blev helt lugnad (hade känt mig ganska rastlös innan) och det slutade med att vi somnade tillsammans med nosarna mot varandra. Jag vaknade till några gånger men somnade om då jag kände att hans fuktiga nos fortfarande låg mot min. Vi andades i takt, i total symbios. Allting var bra, mysigt, kärleksfullt.

Jag vaknade av musiken, sån där riktigt dålig popmusik som alltid spelas på radio och skit. Snubben sjöng lite falskt men jag brydde mig inte så mycket, jag var fortfarande halvt sovande. Jag vaknade mer och mer, musiken blev högre och det var jobbigt för jag hade ont i huvudet. Jag sätter mig upp lite, men känner fingrar svepa mot ryggen. Det var skönt, lite lugnande. Fingrarna rörde sig mot min hals, tills händer var runt min strupe. Pressade, pressade, pressade. Jag kunde inte andas. Jag försökte göra motstånd med ingen var där längre. Jag lägger mig ner igen, slumrar till. Jag vaknar av att någon går in i rummet, en man som kryper upp i sängen med mig. Jag undrar lite om det är min sambo, men är så borta så jag inte ens bryr mig så mycket. Men sen är det inte en man längre, det är en varg som börjar bita mig i strupen. Det gör ont, jag försöker skrika. Tusentals viskningar blir till ett enda brus. Min sambo kommer in, pratar med mig men jag fattar ingenting. Han hjälper mig sätta mig upp och jag är helt kallsvettig. Jag börjar komma tillbaka. Jag frågade om han hört mig skrika med det hade han inte. Jag frågar vad det är för musik, men det finns ingen musik även om jag fortfarande hörde den. När jag försöker ställa mig upp börjar mina ben spasma. De gör så ibland. Jag bad om stesolid, tog 10mg. Kunde gå upp efter en stund.

Nu sitter jag här. Utmattad. Fortfarande ganska borta. Jag vill inte vara såhär. Jag vill inte mer. Jag kan inte mer. Jag måste till min psykläkare snart, höja doser, få remiss till ECT. Jag vill inte vänta och se om venlafaxinet hjälper, jag vill få ECT nu. Och om mitt minne förstörs så gör det inte så mycket. De flesta minnena är inte så jävla roliga ändå.

Det här kommer alltid i perioder. Alltid. Det kommer inte bara sluta. Mitt kropp orkar redan så lite, den klarar inte det här också.

/Alexile