All We Are Is Bullets

Nu har jag varit hos min psykiatriker och ändrat ganska mycket med medicinerna. Seroquelen är nu dubblad (från 300 till 600mg) och jag har fått Sonata (10mg) och Apodorm (5mg) till natten. Jag ska fortsätta med samma dos Venlafaxin då läkaren misstänkte att faktumet att dissociationerna nu blivit värre skulle kunna vara en biverkning (även sömparalysen). Jag och mamma var precis och hämtade ut allt nu, och det var fan inte billigt eftersom mitt högkostnadsskydd gått ut (kostade över 1000 spänn) och mamma var så extremt snäll och underbar att hon betalade för allt (plus munskölj!). Så nu har jag mer Stesolid också.

Igår kväll var intensiv, jag och min sambo bestämde oss för att flytta sovrummet till datarummet, och datarummet till sovrummet. Lägenheten är i ganska mycket kaos just nu, men det kommer bli superbra när det är klart. Jag tror vi kommer sova betydligt bättre i nya sovrummet, och nu blir lägenheten städad på samma gång dessutom (vilket verkligen behövs!).

Jakob har flera gånger försökt tvätta mina sår på armen, och jag får så sjukt mycket skuldkänslor. Men jag är fast besluten om att inte skada mig själv igen, jag vill verkligen inte tillbaka till det beroendet (för det blir verkligen ett beroende). Och även om jag var fruktansvärt arg i stunden över att kniven var så slö, så är jag tacksam för det idag. Såren kommer läka jättefint och förmodligen inte ens lämna några ärr.

Igår var det två veckor sen psykosen, och mitt bröst har läkt jättefint. Jag hoppas verkligen att medicinförändringen kommer att hjälpa, för jag klarar inte av att leva i en värld där psykoser och dissociationer är vardag (som tiden innan jag började med Seroquel). Vi diskuterade dissociationerna, och framförallt rösterna ganska ingående med läkaren idag också, och det känns som att han för första gången tagit mig på allvar. För kanske två år sen när jag berättade att jag såg blod och spindlar på väggarna så trodde han bara att det var ”svarta prickar som man ser när man är trött”, men vår relation har förändrats väldigt mycket till det bättre nu och han verkar vilja lyssna och förstå bättre nu. (Han sa även till mig en gång när jag nyligen börjat träffa honom att Borderline-personer ligger på samma emotionella utvecklingsnivå som treåringar – Tack så mycket för den!)

/Alexile