All We Are Is Bullets

Det är bättre idag.

Igår på kvällen/natten blev jag akut utmattad eftersom jag verkligen inte vågade sova, och när jag sen la mig ner i sängen fick jag en panikångestattack och klarade inte ens av att vara kvar i sovrummet. Jag tog 10mg stesolid, och ringde med hjälp av min sambo till psykakuten i Uppsala. Jag har ganska kraftig telefonfobi och klarar egentligen bara av att prata i telefon med min sambo och min mamma (och vissa barndomsvänner ibland ). Men igår övervann jag det tillfälligt, i ångestens hetta, och kunde prata med en väldigt trevlig läkare som lyckades lugna mig lite i alla fall (även om sambon fick lov att ringa och förklara snabbt och sen ge telefonen till mig). Jag vet inte ens hur mycket jag sa som var begripligt, då min ångestnivå var så hög att jag både grät och skakade så pass att det var svårt att prata, men min sambo sa i alla fall efteråt till mig att han tyckte att jag förklarade allting bra. Och jag tror att vi båda två blev ganska förbryllade över att jag faktiskt hade pratat i telefon, och med psykakuten! Som enligt mig det absolut värsta stället på jorden. Läkaren kunde även bekräfta med 99% säkerhet att det var just en sömnparalys.

Stesoliden jag tog funkade efter ett tag och samtalet med läkaren hjälpte, men det tog ändå lång tid innan jag lyckades slappna av i sängen och kunde somna. Och sambon och Jakob var vid min sida hela tiden. Åh så jag älskar dem.

Det känns i alla fall bättre idag, mycket bättre. Jag är inte alls lika ångestfylld av det som hände igår efter att ha sovit utan att det hände igen. Då mina psykoser och dissociationer kommer i långa perioder var jag livrädd att det skulle bli så med sömnparalyser också. Jag hoppas verkligen att det aldrig händer igen, men jag fick lite tips på hur jag skulle försöka tänka/göra om det faktiskt gör det. Det värsta man kan göra är att försöka febrilt att röra sig och skrika, vilket var det jag gjorde. Om det blir någon nästa gång ska jag i alla fall försöka (inte så lätt dock eftersom det är så jävla äckligt och obehagligt) att bara konstatera faktumet att jag delvis är kvar i REM-sömnen, att ingenting av det som händer är verkligt eller farligt och bara försöka att somna om. Men som sagt, inte det lättaste kanske men värt att tänka på.

Jag har bara druckit två näringsdrycker idag och två macchiatos. Vilket inte räcker på långa vägar. Igår drack jag fyra och en cappuccino. Senaste fasta maten jag åt var när jag åt middag hos mamma i måndags och det var ju bara en tredjedels rötbeta och nån tugga lax typ. Min kropp och mitt psyke orkar mindre och mindre, vilket gör att dagar som igår blir helt ohanterbara för mig. Jag förstår verkligen inte hur saker ska kunna bli bättre just nu, men hoppas på att venlafaxinet jag tar kommer att hjälpa (även om jag tvekar på det).

Jag gick ner själv och handlade idag i alla fall. Jag var nere i vårt lilla köpcentrum ganska länge och köpte ett ”kris-kit” till min sambo eftersom han är ganska nere nu för att datorn han precis köpt inte fungerar. Han blev superglad och förvånad i alla fall, så det var roligt. Nu ska jag spela lite mer RO2, och nu är faktiskt inte min warrior lika dålig längre (jag levlade lite och fick sätta ut lite mer skillpoints) så det känns roligare att spela idag. Tavlan jag håller på med får vänta lite eftersom jag fortfarande är lite småsur på den.

/Alexile