All We Are Is Bullets

Jag gick och la mig för att vila mitt på dagen, det skulle jag inte ha gjort. Jag tror jag fick en sömnparalys och det är fan det äckligaste jag nånsin har varit med om! (Det här har aldrig hänt mig innan, men min sambo fick en för flera år sen, innan vi träffades, och det låter extremt likt det jag var med om nu). Min puls känns fortfarande hög och jag har fortfarande lite svårt att andas nu när jag skriver, och jag har ändå varit uppe nu i en timme. Jag kan inte ens förklara paniken jag kände.

Jag har ju blivit psykotisk och också dissocierat många gånger, men det här kändes verkligen som något helt annat. Jag var hela tiden mig själv och klar i huvudet, vilket säger emot (av mina erfarenheter) att det var en psykos eller dissociation.

Jag låg på rygg, med armarna utsträckta och hade råkat somnat till en stund. Jag hörde dörren öppna sig och trodde att det var min sambo som kom hem och försökte ropa hej till honom, men upptäckte att jag varken kunde prata eller röra mig; det enda jag kunde göra var att vrida huvudet några millimeter och jag kunde stänga och öppna mina ögon. Jag hörde hur ”personen”, som jag var helt säker på var min sambo, klev in och började gå mot sovrummet. Jag tyckte det var konstigt att han inte sa något, och fick lite panik över att jag inte kunde röra mig. Jag sneglade mot sovrumsdörren och hörde fortfarande stegen även fast ingen var där. Jag kände hur någon satte sig på sängkanten, och kunde verkligen känna hur madrassen ”sjönk ner” där, även fast jag kunde se att det inte var någon där. Det blev varmt om mitt öra och jag kunde känna andetag, och så började viskningarna komma. Så fort jag hörde rösten, som nästan lät mekanisk, började mina händer skaka kraftigt och mitt underliv blev helt varmt, som om jag höll på att kissa på mig (som när man ska röntga blodkärl och får kontrastmedel). Paniken sköljde över mig, jag var helt jävla livrädd. Jag försökte röra mig, skrika, vad som helst, men det gick inte. Viskningarna var ibland bara osammanhängande ord, ibland som om det var ett främmande språk som jag inte förstod och ibland klara meningar.  Jag tänker inte ens upprepa vad rösten bad mig. Den kunde höra mina tankar, och svarade ibland hånfullt. ”Personen” reste sig, och skakningarna i händerna upphörde och jag kände hur madrassen ”rätade upp sig”. Stegen fortsatte, ”personen” vandrade runt i lägenheten. Jag försökte titta mot sovrumsfönstret och kunde se hur rummet ändrade sig. Tapeterna blev gammeldagsa, mitt skrivbord blev till ett matbord med två stolar, med duk och en blomma i mitten.  Allting blev i sepia. Jag försökte fortfarande röra mig, skrika på min sambo även fast jag visste att jag var helt ensam. Vad jag än gjorde kunde jag varken prata eller röra mig överhuvutaget.

Efter en stund kom personen tillbaka, jag kände återigen att madrassen sjönk ner och jag kände ”personens” andetag mot mitt öra. När viskningarna började igen blev det samma sak igen; händerna började skaka och underlivet blev hett. Jag bad och bad i tankarna att hon skulle försvinna (rösten lät som en kvinnas), men hon försäkrade mig om att hon skulle stanna. Efter ett tag reste hon sig igen, jag kände att jag började kunna röra munnen lite och få fram små svaga ljud. Efter ännu en stund upphörde fotstegen helt, och jag började kunna röra lite på fingrarna. Långsamt, långsamt fick jag tillbaka funktionen i kroppen och kunde lägga mig på sidan, sen på magen. Jag somnade halvt, drömde konstiga drömmar och sen även fast jag vaknade låg jag kvar med panik i kroppen. Jag vågade inte gå upp, eller ens röra mig för jag var rädd att ”hon” skulle komma tillbaka.

När jag hörde dörren öpnna sig igen var jag nästan beredd att slänga mig ut genom fönstret, men blev lugnad då jag hörde min sambos röst.  Det var först när han kom som jag verkligen började gråta.

Det var sjukt jobbigt att skriva det här, eftersom paniken fortfarande är kvar i kroppen. Men jag kände ändå att jag behövde det på något sätt. Få ut det, bort det, lämna det bakom mig. Det var länge sen jag var så här jävla rädd, och jag kommer inte våga lägga mig ikväll. Nu är min sambo hemma ju i alla fall, så jag behöver inte vara ensam. Men jag vill aldrig nånsin vara med om det här igen. Då föredrar jag psykoserna och dissociationerna, de minns jag ändå knappt efteråt ändå.

Om det är nån som har varit med om detta eller liknande innan får ni jättegärna skriva nånting, då jag verkligen inte fattar vad fan det var som hände egentligen. Jag har kollat upp sömnparalys och det verkar stämma in väldigt bra, men fy fan alltså.

Det blir en stesolid nu, helt klart.

/Alexile